It's a bittersweet symphony

I tisdags besökte vi flyktingförläggningen i Kojlovica för andra gången. Den här gången hade vi med oss HUM-gruppen, pastorn och pressinformationsofficern (PIO). Det var väl värt allt. Det bor 23 familjer i förläggningen, och huvuddelen tvingas bo där då deras hus blev förstörda under kriget. Många har idag inga jobb, och i vissa fall lever 7 personer på 50 Euro i månaden. Vi hade med oss matlådor med mjöl, olja, salt, socker, bönor, hygienartiklar och lite kex. Vi delade även ut vatten, kläder och en fläkt till en speciellt behövande familj.

Det hela gick ganska snabbt. Efter att vi hade varit i förläggningen i ca 3 timmar så var det alldeles tomt på folk. Vi gick en sväng, och såg att huvuddelen av folket hade gått in i sina hus och börjat baka bröd utav de nya råvarorna. Känns jättekul. Vissa barn har nya kläder och ser hela och rena ut. Andra är uppe emot 7 år gamla och saknar tänder helt. Problemet är att inte gå ner sig totalt i deras elände, utan se det possitiva i att vi i alla fall kan göra skillnad om vi bara vill.

Sist vi var i förläggningen så kom det fram en kvinna i 40 års åldern som berättade att hon hade problem med hjärtat. Hon kunde inte läsa eller skriva, och saknade jobb helt. Hon bodde ensam i en container med sin dotter, som gick i skolan. Kvinnan försörjde sig på att sälja egenstickade dukar m.m. Hon undrade försiktigt om det fanns möjlighet att få en bild på dottern och hon själv nästa gång vi skulle besöka dem. Vi är ju strängt lärda att vi aldrig får lova något, eftersom att besvikelsen över ifall vi misslyckas med att hålla det vi lovar kan bli enormt stor för många. Jag struntade totalt i detta, då jag såg kvinnans missär. Jag LOVADE att jag skulle ta med en bild av de båda.
Så i måndags skrev jag ut en bild av dem, plastade in den, och tog med den när vi var där i tisdags. Väl värt flera gånger om. Kvinnan blev först helt tyst, men tokexpolderade i lycka efter ett tag, och började krama sin dotter, sa 'falimenderi' (tack) flera gånger om och tog mig i handen, jag vet inte hur många gånger. Det är sånna små små små saker som kan göra en enorm skillnad.
Jag har tänkt köpa ny mobil eftersom jag bara har 2 megapixlar på kameran i den - Den här familjen ägde inte ett enda foto av sig själva - Det är kontrasterande världar vi lever i.

Nu ska jag iväg och träna. Sprang 5 kilometer igår, och höll på att dö av vätskebrist - typ bokstavligt talat. Kände mig alldeles yr när jag vacklade hem till barren. Man skojjar inte bort 28 grader i skuggan dagarna i ändan i stridsutrustning, uniform och kängor. Det går inte att ersätta allt vatten man tappar under en dag, känns det som.

5 dagar leave.